Foster eller bebis

Zappade runt bland kanalerna idag och fastnade på ett engelskt program om för tidigt födda barn.

Barnen var födda runt vecka 23 och man fick följa den kamp som föräldrar och barnet förde för dess rätt att leva. Men vad är det för liv man räddar dom till? Handikapp, cp-skada, livslånga fel på inre organ. 1 av 100 klarar sig utan men. Och hur många bebisar har fått lida den sista tiden för att föräldrarna vill hålla igång maskiner några timmar, dagar till.

En stackars bebis gjorde dom hjärtmassage på i 20 minuter. Och jag ville bara skrika:

- Låt den stackars bebisen vara! Låt henne sluta lida...

Vi fick se ett för tidigt fött barn nu, 18 år senare. Det enda hon kunde röra var vänsterarmen. Helt beroende av sina föräldrar och assistenter. Hon var livrädd att hennes föräldrar skulle dö för vad skulle bli av henne då. Hon ifrågasatte t o m att hennes föräldrar hade låtit henne leva. Läkarna sa till henne att det inte fanns pengar till henne när så mycket pengar beövdes till vården av de för tidigt födda.

Vad har vi gjort? Leker vi Gud och räddar barn som egentligen inte skulle leva?

Det kan tyckas vara jättebra att vi kan rädda allt fler barn, allt tidigare födda. Och vi kan hålla allt fler gamla vid liv, allt längre. Vetenskapen går framåt. Men är vi beredda att betala för det? Ska läkarvården få kosta allt mer? Eller ska de klara sig på de pengar de har nu? Ska vi strunta i medicinska framsteg? Är vi villiga att betala mer skatt?

Min åsikt är den att sjukvården behöver mer pengar. Det har sparats in allt för mycket pengar de senaste årtiondena. På 15 år har antalet sängplatser inom den specialiserade sjukvården minskat från 75 000 till 28 000. Vill vi leva längre och klara allt fler för tidigt födda får vi inse att det kostar.

Om jag hade hamnat i den sitsen att jag själv hade ett för tidigt fött barn hade jag säkert kämpat in i det sista och hoppats på den där ynka procenten men samtidigt önskar jag att jag hade insett när mitt barn led men det är lätt att sitta här och vara klok...