Pladask

För åtta månader sedan började planerna på att cykla Tjejvätterna att gro. En vän och två systrar nappade på utmaningen och anmälan gjordes. Det cyklades hela hösten, sprang när det blev för kallt och t o m på snöiga vägar för att hålla igång konditionen. Så fort vädret tillät det var det upp igen på cykeln och ut på vägarna. Vi cyklade Uppvidingetrampet som en sista urladdning och i fredags kom så äntligen dagen då det var dags att bege sig till Motala för på lördagen gick startskottet till Tjejvättern.

Vi var inne i stan på fredagskvällen. Hämtade nummerlappar och gps-chip, shoppade lite cykelkläder och åt gott. Sedan satt vi hos syrran i husvagnen och tog en fika och pratade om morgondagen. Väl tillbaka på vandrarhemmet känner jag hur det börjar köra i magen. Och strax därefter var det igång...

Hela natten bestod av oräkneliga toabesök. Jag kan bespara er detaljerna men det kom ur båda hållen och hur kul är det när man har toaletten i slutet på en lång korridor?

Efter en natt utan sömn, tömd på allt och tömd på all kraft fick jag ligga i sängen och se på när min kompis hoppade i cykelkläderna och for iväg. Värsta dagen på väldigt länge...

Inte nog med att jag missade loppet utan jag skulle också ligga där och må skit. Ville ju bara hem.

Idag söndag har jag fortfarande varit trött och matt. Yr och huvudvärk. Först nu ikväll kom matlusten och jag åt lite. Åh, vad det är synd om mig. :)